Bills morfar Rudolf Jönsson (klicka här för bilder) startade intresset för motorsport ungefär 1962. Rudolf var fabriksförare för Husqvarna under TT:s storhetstid, dåtidens motsvarighet till road racing, alltså slutet på 20-talet och början på 30-talet. Största meriten är nog en 3:e placering i 350 cc klassen i EM 1933. Rudolf körde TT, backe, speedway och även en bil som konstruerades och tillverkades i Arlöv, utanför Malmö, av Bröderna Håkansson. Bilen hette ”Effie” och den liknade en Midget som idag är en raritet bland samlare. Rudolf fick stora framgångar genom åren i alla motorgrenar han ställde upp i, och samlade också på sig otaliga historier att berätta vidare. Det var dessa historier som fick upp mitt intresse för motorsporten.

Min Pappa, som då hette Sven Svensson (klicka här för bilder), körde motocross på 40 och 50-talet, och körde tillsammans med de som senare skulle bli världsberömda. Nämnas kan Bill Nilsson (1932-2013), även kallad ”Vilde Bill”. Han blev världsmästare på 500 cc 1957 på en Crescent och sedan 1960 på en Husqvarna. Bill Nilsson var sedan mitten av 50-talet vän till familjen även sedan min pappa slutade köra, någon gång mitten på 50 talet. En annan vän till vår familj var Olle ”Varg-Olle” Nygren (1929-). Han körde extremt många tävlingsheat, drygt 30.000 st, var aktiv i sex olika tävlingsgrenar och deltog i fem individuella VM-finaler. Han vann aldrig VM men är fortfarande enormt respekterad av den världens tävlingsåkare.

Dessa grabbar var bland de bästa vi haft, inom respektive gren genom åren, och jag har haft förmånen att både träffa dem och snacka med dem. Detta drev också upp mitt intresse och jag började fundera på hur dessa grabbar tränade för att bli så bra som de blev. En sak dessa grabbar hade gemensamt var ett brinnande intresse för sporten och de gav allt de hade för att bli så bra de kunde bli, och några av dem lyckades ju som bekant ”ganska” bra. Att köra motocross på 50-talet hade en helt annan inriktning mot dagens motocross. De byggde själv om sina hojar, ofta landsvägshojar, trimmade, finslipade, tillverkade delar, svetsade etc. När sen bl.a. BSA och Litoverken började utveckla mer specifika motocrosshojar började det ta fart på riktigt. Med tanke på den tidens fjädringsväg, vikt på motorcykeln, geometriska mått och motoreffekt gjorde dessa grabbar en makalös prestation, som än idag förvånar många. Någon direkt fysträning utan hoj var ganska ovanligt, men attityden och viljan, den var den samma som man behöver ha idag.

Med denna historik i bagaget började jag aktivt med ishockey när jag åtta år. Efter mycket tjat, och då menar jag väldigt mycket tjat, med en tränare i Malmö IK fick jag som åttaåring till slut träna och spela med ett 12 års lag, det fanns nämligen inget lag för barn under 12 år. Efter första träningen sa tränare, citat: ”Det var en liten ettrig jäkel”, slut citat. Det här banade vägen för mig att spela ishockey med 12 åringar och utvecklas med dem som var 4 år äldre under ett par års tid. Och med min familjs bakgrund i idrott fick jag förmodligen mer tips än vad jag behövde under tiden i Malmö IK.

Efter några år i Malmö IK gick jag över till Landskrona IK, som senare skulle bli Lejonet.  Där fick jag spela med jämnåriga och då blommade jag ut ordentligt som hockeyspelare. Med en i mina ögon fantastisk tränare, vid namn Lars Lilja, utvecklades jag än mer och började få ihop alla delar som ingår i att vara ytterforward och ”sniper” i ishockey. Lasse lärde mig bl.a. grunderna i mental träning, attityder, motivation, målsättningar och så mycket mer som lyfte mig i både min idrott och utanför idrotten. Detta ledde senare till att jag 1972 blev uttagen till Skånes TV-pucks lag, och fick där spela med spelare som senare varit med landslag eller gått vägen som elittränare inom ishockey. Laget i Lejonet vann serien ett otal gånger, och jag var i topp i poängligan år efter år. Lejonet hade då ett riktigt bra pojklag som man tyvärr inte klarade av att hantera när det blev dags för oss att ta steget upp till Junior eller A-lag, och många slutade tyvärr eller bytte lag.

Jag fick en knäskada som var så illa att den fick mig att avsluta min karriär som hockeyspelare. Det gick inte att komma tillbaks på den nivån jag varit på och än mindre utvecklas till något bättre. Jag rehab-tränade under långtid och trodde jag var tillbaks. Jag provtränade hos Södertälje hockey, Rögle och MIF, men jag märkte av skadan i alla snabbruscher i så hög grad att jag inte klarade av att fortsätta på elitnivå, och då fanns inget annat att göra än att lägga skridskorna på hyllan. Så tyvärr tog en fantastisk hockeykarriär slut, med mycket skoj och med alla fantastiska människor jag fått lära känna under alla dessa år.

Vad skulle jag då göra? Jo, nu började jag fundera på motocross och att fatta hur, vad och vilka komponenter som behövdes för att klara av att köra fort med motorcykel på grus och sand. Jag gjorde ett ”träningsträd” där jag bröt ner allt som jag ansåg borde vara med i fysträning, styrketräning, kondition, uthållighet, snabbhet, balans, etc. Sedan blev det mycket snack med min familj för att ”stämma av”, och till slut hade jag ett papper stort som ett A1:a, fullt med sträck och kommentarer. Detta bröt jag sedan ner i olika delar och satte igång att träna, och fundera ännu mera vilket ledde till att jag utvecklade ”trädet” genom åren, baserat på mina erfarenheter av min egen motocrossanpassade träning. Nu visade det sig att mitt knä inte heller höll för motocrosskörning så jag slutade köra, efter bara 6 år, och ägnade min tid till att börja träna andra. Nu började en underlig tid, underlig på det sättet att när jag frågade någon om hur de tränade fick jag helt orimliga svar. Baserat på min egen framgång i ishockey och allt jag lärt mig genom åren från både min familj och ishockey tränare, som trots allt var på en ganska hög nivå, verkade de svar jag fick inte stämma med min egen erfarenhet och uppfattning. Frågan jag ställde mig var: Hur kan jag, min familj och alla tränare jag haft ha så fel? Mitt nästa steg var att gå alla kurser som finns och lära mig allt jag kunde lära mig inom träningslära för att lära mig detta från grunden. På den vägen är det än i dag, lära är en kontinuerlig process som aldrig tar slut. Men nu vet jag att de svaren jag fick, då, hade inget med träning att göra.

Jag har gått den värsta/bästa utbildningen som finns inom fysisk träning och den finns på Bosön i Stockholm och heter FTU (Fystränarutbildning). I dagsläget är jag den enda motocross tränaren som gått denna utbildning och detta är nog unikt i sig, men om man brinner riktigt mycket för något så finns överhuvudtaget inga hinder. Detta har jag bevisat för mig själv många gånger genom åren, i olika sammanhang, och detta vill jag nu förmedla till alla andra som vill utvecklas i sin idrott. Skillnaden nu mot förr är att jag nu inte behöver fråga andra hur eller vad som behövs, nu vet jag! Vad, hur, när och varför, men det slutar inte där, inte på långa vägar. Nu håller jag på att bygga upp ett nätverk med erfarna, framgångsrika och enormt duktiga tränare och forskare på högsta nivå, för att hänga med i allt nytt som kommer fram inom fysisk träning. Sikta mot stjärnorna så når man till trädtopparna, var det någon som sa. mx-fys siktar inte mot några stjärnor eller trädtoppar! Vårt mål är att se idrottare utvecklas och den glädje det ger alla inblandade, inte mints utövarna. Det är detta som driver oss och som är viktigt för oss på mx-fys.

Bill Svedenborn
Grundare och tränare,
mx-fys