Med denna historik i bagaget började jag aktivt med ishockey när jag åtta år. Efter mycket tjat, och då menar jag väldigt mycket tjat, med en tränare i Malmö IK fick jag som åttaåring till slut träna och spela med ett 12 års lag, det fanns nämligen inget lag för barn under 12 år. Efter första träningen sa tränare, citat: ”Det var en liten ettrig jäkel”, slut citat. Det här banade vägen för mig att spela ishockey med 12 åringar och utvecklas med dem som var 4 år äldre under ett par års tid. Och med min familjs bakgrund i idrott fick jag förmodligen mer tips än vad jag behövde under tiden i Malmö IK.

Efter några år i Malmö IK gick jag över till Landskrona IK, som senare skulle bli Lejonet.  Där fick jag spela med jämnåriga och då blommade jag ut ordentligt som hockeyspelare. Med en i mina ögon fantastisk tränare, vid namn Lars Lilja, utvecklades jag än mer och började få ihop alla delar som ingår i att vara ytterforward och ”sniper” i ishockey. Lasse lärde mig bl.a. grunderna i mental träning, attityder, motivation, målsättningar och så mycket mer som lyfte mig i både min idrott och utanför idrotten. Detta ledde senare till att jag 1972 blev uttagen till Skånes TV-pucks lag, och fick där spela med spelare som senare varit med landslag eller gått vägen som elittränare inom ishockey. Laget i Lejonet vann serien ett otal gånger, och jag var i topp i poängligan år efter år. Lejonet hade då ett riktigt bra pojklag som man tyvärr inte klarade av att hantera när det blev dags för oss att ta steget upp till Junior eller A-lag, och många slutade tyvärr eller bytte lag.

Jag fick en knäskada som var så illa att den fick mig att avsluta min karriär som hockeyspelare. Det gick inte att komma tillbaks på den nivån jag varit på och än mindre utvecklas till något bättre. Jag rehab-tränade under långtid och trodde jag var tillbaks. Jag provtränade hos Södertälje hockey, Rögle och MIF, men jag märkte av skadan i alla snabbruscher i så hög grad att jag inte klarade av att fortsätta på elitnivå, och då fanns inget annat att göra än att lägga skridskorna på hyllan. Så tyvärr tog en fantastisk hockeykarriär slut, med mycket skoj och med alla fantastiska människor jag fått lära känna under alla dessa år.

Vad skulle jag då göra? Jo, nu började jag fundera på motocross och att fatta hur, vad och vilka komponenter som behövdes för att klara av att köra fort med motorcykel på grus och sand. Jag gjorde ett ”träningsträd” där jag bröt ner allt som jag ansåg borde vara med i fysträning, styrketräning, kondition, uthållighet, snabbhet, balans, etc. Sedan blev det mycket snack med min familj för att ”stämma av”, och till slut hade jag ett papper stort som ett A1:a, fullt med sträck och kommentarer. Detta bröt jag sedan ner i olika delar och satte igång att träna, och fundera ännu mera vilket ledde till att jag utvecklade ”trädet” genom åren, baserat på mina erfarenheter av min egen motocrossanpassade träning. Nu visade det sig att mitt knä inte heller höll för motocrosskörning så jag slutade köra, efter bara 6 år, och ägnade min tid till att börja träna andra. Nu började en underlig tid, underlig på det sättet att när jag frågade någon om hur de tränade fick jag helt orimliga svar. Baserat på min egen framgång i ishockey och allt jag lärt mig genom åren från både min familj och ishockey tränare, som trots allt var på en ganska hög nivå, verkade de svar jag fick inte stämma med min egen erfarenhet och uppfattning. Frågan jag ställde mig var: Hur kan jag, min familj och alla tränare jag haft ha så fel? Mitt nästa steg var att gå alla kurser som finns och lära mig allt jag kunde lära mig inom träningslära för att lära mig detta från grunden. På den vägen är det än i dag, lära är en kontinuerlig process som aldrig tar slut. Men nu vet jag att de svaren jag fick, då, hade inget med träning att göra.

Jag heter ju Bill Svedenborn och historian bakom mitt efternamn är följande. Det var min mormors syster, Ellen, som gifte sig med en sjökapten som hette Svedenborn i efternamn. Han dog under 2:dra världskriget och hade ingen kvar i livet med det namnet. Eftersom vi var 3 bröder ville Ellen att vi skulle ta hennes efternamn så namnet levde kvar och hade vi inte tagit det så hade namnet dött ut. Eftersom det är ett häftigt efternamn så tvekade varken pappa eller vi bröder.

Jag började med motocross redan som 4 åring. Så fort jag hade lärt mig att cykla köpte min pappa en pw50 till mig. Men det började inte riktigt ta fart förrän jag blev runt 10 år då vi började köra mer ofta och fokusera på tekniken för att köra motocross. Jag körde min första tävling med min 80cc på MK-tranan som på den tiden hette 14-klubbars. Där låg jag i topp i två års tid. För oss var teknikträningen viktigast, det som vi idag kallar koordination. Vi brydde oss mindre om hur fort det faktiskt gick.

När jag 2003 tog steget upp till 125cc fick jag en förfrågan om att gå med i teamet Körolen. Körolen gav mig möjlighet till fler timmar på hojen med körtränaren Andreas Frisk. Jag nådde en platå som jag aldrig tidigare befunnit mig på, med Jämn körning med Robin Ember, Robert Lind och Roger Mortier. Av personliga skäl så avslutade jag tyvärr min säsong tidigt och kom inte tillbaka förrän flera år senare.

Året 2013 intruducerades jag för crossfit i en lokal tyngdlyftningsklubb i Landskrona. Crossfit var väldigt nytt och inte så stort på den tiden som det är idag. Denna träningsformen var verkligen någonting som jag föll för. Jag hade saknat känslan av att träna med kroppen tillsammans med hög puls och detta element var någonting som verkligen tilltalade mig.

Hela grunden för mx-fys lades här, inlärningen av olympiska lyft, funktionella övningar och gymnastiken från crossfiten.

Några år senare ville crossfiten gå kommersiellt och bryta sig loss från den ideella föreningen LAK. Detta medförde att det blev tider och träningspass över som vi började träna på. Det var en stor möjlighet för oss. Hela konceptet med funktionell träning blandat med styrketräning, tyngdlyftning och gymnastik är vad vi anser passar våra aktiva väldigt väl. Den går att anpassa till allas olika nivåer. Den passar även flera olika idrotter och med den goda erfarenheten jag har så anpassas träningen till olika ändamål och syfte.

Jag har alltid haft träningen som en drivande faktor. Att själv vilja utvecklas, förstå träningen men även kunna visa och förklara för andra, Så 2016 läste jag till fystränare på Bosön. Det är än idag den djupaste fystränarutbildningen som finns.

2018 blev jag svårt sjuk i septisk chock. Och det var efter det som jag fick uppenbarelsen att livet är kort och jag bör försöka hinna med vad jag vill av den tiden som är kvar. Det var inte lång tid efter som vi publicerade vår första youtubevideo. Kanske inte det bästa valet av att spendera allt för mycket tid på. Jag försöker nu kombinera mina egna träningspass med att sprida vårt budskap genom youtube och genom vår podcast.